Satt å filosoferade på en bänk vid det lokala vattendraget en smula förut å kom på en grej. Nämligen följande: Ju äldre folk blir, ju mer klagar dom över att tiden inte räcker till? Nu är det ju varje människas rätt att få klaga å va bitter över allt å inget, men när tidsbristen är självförvållad har ja svårt att känna medlidande.
Visst får man mer åtaganden ju äldre man blir, men då behöver man ju inte "leta" upp grejer att fylla sin fortfarande fria tid med.
Jag undrar, om dom som klagar över tidsbrist skulle få all tid i världen till eget förfogande, skulle dom bli gladare då? Risken finns ju att uttråkheten smyger sej på?

En del skyller på att dom vill uppnå så mycket som möjligt innan man tar ner flaggan å byter ner sej till en trång jordkällare med blomstertak. Vilket alltså innebär att man vill bli så "känd" som möjligt för nått så att man blir ihågkommen av efterlevande för detta. Men mår dom bra på vägen dit? Jag har mina tvivel.
Då lever ja hellre ett stilla liv och riskerar att ej bli ihågkommen om det är priset för att få ha frid i själen ända fram till den slutgiltiga dirtnapen.
Nepp, den dagen jag har ett späckat schema från det ja sätter ner höger stortå i golvet tills dess ja slocknar i bingen helt orkeslös på kvälla hoppas jag aldrig att ja får uppleva.

"Va vet han om tidsbrist, han är ju singel å barnlös, har inte nån annan å ta hänsyn till",  kanske en del muttrar buttert angående dessa rader. Vilket är helt sant, men än en gång,  singellivet, tvåsamheten och barnafödande är självförvållande.
Så det är helt enkelt upp till var å en, hur mycket tid man väljer att ha...

Fridens liljor