Har just kommit hem från hospitalet där ja idag fick bjuda doktorn på lite benmärg så att dessa vänliga själarna i laboratoriet  kan fastställa vad för sorts leukemi det är ja har. Det var en flummig upplevelse, inget ja rekommenderar dock. När halvmeters sprutan var urdragen å stussen var omplåstrad så böjer en sjuksköterska ner å halvt kramar om mej å frågar om allt var väl med mej? What the hell!? Ja ä väl för bövelen inte 3 år!? En spruta i häcken ska ja väl klara av utan att världen faller samman!? Dalting!

Sen fick ja en språkstund med farbror doktorn, som förövrigt heter Ingmar Nilsson.... tar det som ett gott omen=) Han förmedlade lite om cellgiftsbehandlingens effekter å det visar sej att efter denna behandling som står för dörren så finns det en överhängande risk att ja blir steril. Så han sa att möjligheten finns att dra en Tarzan i nått provrör som dom sen kunde frysa ner för framtida bruk. Om det nu blir aktuellt nån gång. En fråga ploppade upp omgående dock. Nämligen följande: Hur i hela fridens rike ska man kunna finna "inspiration" nog för att få den lille generalen till att stå givakt? Om man nu väl får det, hur i allsin dar ska man kunna behålla den "inspirationen" länge nog för att kunna frigöra ett par simmare? Det är junte så att man är ensam med 40 fruntimmer på Playboy Mansion precis!? Får väl ta med iPoden å tanka den med Fäbodjäntan=)

Efter pratstunden med doktorn fick ja lov att dansa hem till lägenheten igen. På vägen ut möter ja samma sköterska som va med när ja tömdes på benmärg. "Vi ses imöra" säger ja glad som en lärka. "Ja det gör vi" säger hon med ett fallande tonläge å tiltande huvud. "Ha en bra kväll"  What in the name of ....!!! Känner man sej inte sjuk så gör man det då bannemej när det ska daltas som om man var förståndshandikappad å hade timmar kvar å leva. Inget ont om förtståndshandikappade, ville bara dra en paralell.
Ja förstår ju att hon gör det av välmening, men för å va ärlig så hade ja nog föredragit lite mer av gestapo officer stuket.

Samma sak med mina nära å kära. Ja förstår ju att det är av omtanke och att man bryr sej, och det är ja tacksam för att ni gör. Men behandla mej som ni gjorde föra beskedet, det är daltandet som får en å känna sej sjuk. Ja är fortfarande han som inte tycker om blodpudding å fisk, ja är fortfarande han som finner ro med å sitta å fundera vid sjön, ja är fortfarande han som snusar för mycket, ja är fortfarande han som har svårt för tighta byxor..... bara för att mitt blod inte fungerar som det ska så betyder det ju inte att man klättrar tebax till en 3-årings stadie å är gjord utav porslin. En del kanske tycker å tror att ja inte riktigt har förstått allvaret i det hela pga av att ja inte är mer upprörd å nedstämd. Men sån är ja av naturen, ja kan inte förstå hur min upprördhet eller nedstämdhet kan hjälpa mej att bli frisk när allt inom mej skriker att dom två tillsammans leder till självömkan å att sjukdomen tar överhanden i kampen.
För att hjälpa mej å kämpa behöver Du bara va den Du är, så är Jag den Jag är, så ska ni se att vi alla kan sitta i lyckans dal å käka plommon om ett halvår=)

                                                                    

Tack för att ni finns!

Fridens liljor!

Ps. Värsta frågan: Hur går det med dej? Alt. Hur känns det? So don´t!  Ds.

Ps.2 Skrev en låt för att få viljestyrka å hålla tågan uppe, resultatet blev "My Everest". Går att avnjuta på www.myspace.com/straydogfreemason Ds.2